Min far träffade Bitte när jag var 7 år. Hon är 10 år yngre än min far och var bara 22 år då. Men vi fann varann direkt.
Jag var ju säkert väldigt "gåpåig" som de flesta barn är, men det var inget som hon visade som något negativt. Hon stod ut med mina påhitt, lekar och konstiga spel...
Vi har haft många roliga stunder under alla år. Kommer säkerligen olika små inlägg framöver. Hon har dessutom varit med under alla faser i mitt liv, så vi känner varann innan och utan.
Det sorgligaste i det hela är att hon inte får vara med längre...
För 3 år sedan fick hon en tumör i livmodern. Denna opererades bort och sedan följde cellgifter. Detta tog hårt, men Bitte var ju ung och envis så hon klarade att så småningom gå tillbaka till att jobba igen.
Så kom nästa dråpslag, en liten tumör fanns kvar!!!
Strålningar i massor och ny omgång cellgift. Nu blev det mer kämpigt. Usch vad jobbigt hon hade det. Jäkla envis tumör som tryckte, då mest på ändtarmen. Hon genomgick en stomi operation för att avlasta tarmen, men till vilken nytta kan man tycka nu i efterhand, denna envisa sate (ursäkta) fortsatte sin egen väg....  Blodvärdet lågt, fick åka in och få blod för jämt, infektionerna tog över en efter en, antibiokika osv, osv. Vi fick oxå veta att tumören inte gick att operera pga alla strålskador runt om. Det provades nya cellgifter men det gav ingen effekt. Då sattes det in sk bromsmedicin som sista utväg. Vid denna tid hade Bitte tappat mycket vikt och ork.
För ca 4 veckor sedan åkte hon in akut pga stopp i tarmen, hon fick inte behålla någon mat eller dryck. De lyckades få bort "stoppet" men såg samtidigt att bromsmedicinen inte heller gjort någon verkan, tumören hade blivit tumörer och de växer som de vill. Tar ingen hänsyn till andra organ!!
Besked om palliativ vård var som en magsugare...
Fy vad hemskt. Dagen innan hennes 56-årsdag blev hon flyttad till avd. Visserligen närmare oss men...
Nu är det viktigaste att smärtan och ångesten hålls i schack.
Trots allt kan Bitte mycket väl skämta till det lite och skoja om hur "vimsigt" det blir ibland. Positiv och glad har hon alltid varit, men tyvärr försvinner det oxå sakta.
Men vi kämpar på så att den sista tiden ska bli så bra som möjligt för henne.
En lång väldigt jobbig tid har jag försökt förkorta här, jag finns till för henne och min far väldigt mycket nu, så tänkte att jag ville skriva lite så bakgrunden finns berättad.
Tusen kramar till dig Bitte. Och till dig "stabben".

Kramar oxå till alla er som finns för mig och de mina.

Ta vara på dagen nu, den kommer aldrig åter...